säg vad ni tycker!

Jag kände hur gåshuden började att resa sig längs hela ryggraden och upp emot nacken. Jag stod blixstilla och jag darrade av skräck. Månen var ovanligt stor idag och vindarna blåste obehagligt mycket. Man kunde höra, om man verkligen ansträngde sig, det stillsamma regnet som sippra ner genom trädets löv och som sedan fall emot marken med ett dunst. Jag var rädd, räddare än någonsin. Jag visste att det kunde vara över om en minut, kanske en timme eller aldrig, Jag hade ingen aning. Det ända jag visste var att jag levde i nuet och att det snart kunde vara förbi lika snabbt som en vindpust. Lukten här är obeskrivlig, det är som en svag doft av sorg blandat med skräck.

Det var fortfarande mörkt ute, jag stod på baksidan av det hus som alltid har gett mig kärlek och omsorg. Detta hus var nu något som jag aldrig någonsin ville se eller röra vid igen.

Telefonen ringde, fick beskedet om att mor ligger för döden, jag som trodde att det var min tur, kanske är det hennes. Jag som aldrig ville återvända till mitt barndomshem. Nu står jag här igen, ser min far genom fönstret. Det känns som om strupen dragit ihop sig, varje andetag känns som ett slag emot bröstet. Jag får kalla kårar och min ångest skapar återblickar från min barndom. Paniken växer, det känns som om jag lämnade detta hus med hat igår, ändå var det trettio år sedan som jag kollade in i hans svarta ögon.

Det är nu många år sedan som min mor nattade mig i det hus där jag hade växt upp och blivigt den jag är. Jag minns till och med sagan som hon nyss läst, pussen i pannan och de ord, de tre vackra orden som hon nämnde varje kväll när hon lämnade mitt rum med endast ljuset från en nattlampa kvar. Strax där efter, öppnades dörren igen och jag var mittemellan sömn och medvetande. Jag ser bara formen av en kraftig man som kommer in i mitt rum, böjer sig försiktigt över mig och lägger sin tunga hand över mina fuktiga läppar.

Det var som om den natten tog mitt liv för gott, jag är nu levande död. Det känns som om jag har svikit mig själv genom att återvända till detta hus. Jag lägger handen på det kalla dörrhandtaget, dörren knarrar och det känns som om någon försöker att säga mig något när jag försiktigt öppnar den. Sakta kliver jag in i den mörka hallen, de känns som om sorgen lever kvar i detta eländiga hus. Strax där på, bara någon sekund efter hör jag min mors smärtsamma gnyande ifrån sovrummet. Jag måste gå in i det rum som ligger snett emot mitt gamla flickrum. Dörren står på glänt, den ända tanken som slår mig är fasan att min far ska befinna sig i samma rum. Stillsamt och försiktigt följer jag korridoren och närmar mig rummet, jag hinner knappt greppa dörrhandtagen innan jag känner hans flås i nacken. Det känns som om hjärtat stannar i kroppen på mig, och åter igen är jag den hjälplösa flickan.